Jag lever i en värld utan ledarskap,
och världen jag ser är en mening av hat.
Jag tänker för mig själv att fler är som jag

fast än stegen jag tar verkar stenade ser jag.
Benet sitter kvar men det är långt ifrån bra,
för när du frågar en sak, så finns inget svar.

Jag ler varje dag och jag sover rätt bra,
men när jag lovar en sak så blir inget av.
Jag mår inte bra, och låt mig säga varför.

Jag fick ej bevisa att jag inte var chanslös.
Jag gick till skolan och dem sa till mig,
att jag behövde $$#istent men dem svarade ej

mig, varför det var så viktigt för mig,
och svaret blev värre än ett skavsår i sig.
Är det konstigt att jag inte lyckades ej

finna mig själv när hjälp var bundet till mig?
Jag tänker och hoppas att sången blir bra.
Texter stänker och kopplas tills bongen är kvar.

Fast än bongen inte finns så leder det till hat.
Jag försöker kolla mig i spegeln men den finns inte kvar.
Jag sänker mig själv tills jag ligger minimal

på ett flak som jag glider av fast jag lever kvar.
Jag hoppas att mer än jag förstår mig iallafall ett tag,
innan jag får en dum idé att hoppa från ett tak.



Reffräng:


Jag lever med en fotboja som aldrig låses lös.
Amputerar mina fötter utan mening för att dö.

Och nu finns det inga fotspår kvar att följa.
Följde mina egna innan som du låste alla dörrar.


Jag lever med en fotboja som aldrig låses lös.
Amputerar mina fötter utan mening för att dö.
Och nu finns det inga fotspår kvar att följa.

Följde mina egna innan som du låste alla dörrar.

Varje dag är som en kniv i min strupe.

Du påstår att jag bara sitter och ljuger.
Men om jag skulle ljuga varför tror du att jag orkar
offra alla mornar för att sitta uppe och måla?

Jag har tydligen sagt, att jag är menad för det här.
Det är vad jag är värd, jag svär att jag aldrig varit kär
för min själ, säger att det var ett misstag att vara det.


Men är det vad det e? Jag kommer inte fram till vad det e.
Kanske det e, ett problem som är värre än att kunna gå med ens ben.

Snälla lämna mig ifred. Ska jag skämmas över att säga det?
Musiken är min terapi för allt som har sårats.
Jag har hållit mig vid liv och det har fått mig att må bra.

Det är det enda som jag kan kalla svar på mitt tal.
Det är självklart att allt annat folk ska må så bra.
Helvetet är himmelen och jag vet att det är sant.

Gud är djävulen även fast det inte ändrar något alls.
Jag flämtar litegrann. Det är han som hjälpt mig fram.
Gett mig en hand, straffat alla andra och satt dem i brand.

Och fast det är kallt, så går alla tankar till han.
För att han livade upp mina fötter eftersom jag bara haltade fram.



Reffräng:


Jag lever med en fotboja som aldrig låses lös.
Amputerar mina fötter utan mening för att dö.
Och nu finns det inga fotspår kvar att följa.

Följde mina egna innan som du låste alla dörrar.

Jag lever med en fotboja som aldrig låses lös.

Amputerar mina fötter utan mening för att dö.
Och nu finns det inga fotspår kvar att följa.
Följde mina egna innan som du låste alla dörrar.


Jag lever med en fotboja som aldrig låses lös.
Amputerar mina fötter utan mening för att dö.

Och nu finns det inga fotspår kvar att följa.
Följde mina egna innan som du låste alla dörrar.

Jag lever med en fotboja som aldrig låses lös.
Amputerar mina fötter utan mening för att dö.

Och nu finns det inga fotspår kvar att följa.
Följde mina egna innan som du låste alla dörrar.