Så har den drabbat mig igen
Den stora ensamheten
Utan någon synlig förankring

l verkligheten
Allt synes vara, som det borde
Jag ser inget fel vi gjorde

Allt är som det borde vara
Jag kan inte alls förklara
Varför den drabbat mig igen,

den stora ensamheten

Du talade, jag lyssnade

Jag hörde varje ord
Men om sanningen ska säjas
Tror jag inte jag förstod

Nej jag satt där i min värld,
dit ingen nånsin kan nå in
Du måste tro mig, tro när jag säjer

Att jag vill alltid, jag vill alltid vara din
Trots att den drabbat mig igen,
den stora ensamheten


Jag har lärt mig dras ner, jag vet det är så
Jag gav efter för mörkret, det var enklare så

Jag har simmat mot ytan,
men drogs ändå ner
Jag ville nog upp, men förmår det inte mer

Där uppe finns ljuset, där uppe finns du
Jag säjer som det är, jag säjer det nu
Jag är rädd och jag sjunger

den här sången för dig
Då den berättar om någonting
som ansätter mig


Så har den drabbat mig igen,
den stora ensamheten

Utan någon synlig förankring
I verkligheten
Allt synes vara, som det borde

Jag ser inget fel vi gjorde
Allt är som det borde vara
Jag kan inte alls förklara

Varför den drabbat mig igen,
den stora ensamheten


Du slog din hand i väggen
Väggen färgades av blod
Ja, du slog och slog i vanmakt

För att jag aldrig förstod
Men jag satt där i min värld,
dit ingen någonsin kan gå in

Du måste tro mig, tro mig när jag säjer
Att jag vill alltid, jag vill alltid vara din
Trots att den drabbat mig igen,

den stora ensamheten