Hej min kära vän det här är !@#%et på vår resa.
I 3 brutala år så har vi setts och minnen delat.
Känns så jävla skevt att, behöva ta förväl.

Men allting har sitt !@#% och lika så det har det här.
Minns den dära dagen då jag såg dig på bakgården
I misär av alla slagen, olycklig slicka såren.

Visste ej att det var starten, början på nåt stort.
Den bästa tiden i mitt liv men fan den tog !@#% för fort.
Våran relation det är en hemsk historia.

För du är borta från vår jord står nu klädd i gloria.
Någonstans i himmlen och bah leder mig fram.
Julia du räddade mitt liv, du gjorde mig till man.

Det finns vissa namn jag har skändat som jag ångrar.
Men har alltid känt mig trygg där i din famn när det krånglar...
 Känner hur ögonen dommnar.

Snart så har jag !@#% på ord och då lär tårarna bah komma...



Blickar nu tillbaka på allt vi gått igenom.
All kärlek o extas samt all smärta vi fått spel på. 
Alla gånger vi har stött varandras stöd.

Alla gånger du gått in och vart min räddare i nöd.
Minns du när du lärde mig att skriva poesi.
Fan vad jag var kass, vilken jävla ironi.

Att jag nu står och sjunger indirekt från mitt hjärta.
Om hur jag känt och hur jag känner och om vad jag vill berätta.
Vill berätta om den saknad som jag tvingas uthärda.

Tror du på nått sätt känner samma så du kan kalla mig budbäran.
Släpp dina axlar, öppna dina sinnen.
Sök gammla minnen sen så kommer bara rimmen.

Det var ju det du sa fan vad jag saknar den tiden.
Den tiden då du var vid livet innan cancern slog in spiken.
sitter nu och skriver med gråten fast i halsen.

Torkar tåren på min kind och föröker hålla balansen.



Har alltid haft det lätt att göra avsked svåra.
Och tanken av just detta har gett mig kalla kårar.
Är så jävla svårt att ta det där steget.

Att bräcka alla grunder som vi byggt på bara tegel.
Har levt drygt ett sekel men har aldrig känt så här.
Har aldrig känt sån här misär, som bara upp mitt inre skär.

Vill kunna känna dig igen vill slippa ta förväl.
Men steget måste tas, du måsta präntas i min själ.
!#)*tar min ögonvrå.

Tre brutala långa år, med både kärlek och gråt.
Minns det som igår, då jag slapp den här plågan
Innan jag drabbades av saknad och dess bittra eldlåga

Känner hur jag mer och mer bah tappar all kontroll.
Tillbaks till första raden och bah börja om på noll.
Ett sista förväl, står med Kårar så Kalla

Bah släpper tag om allt och låter Tårarna falla...